HemOm förlagetVåra böckerFörfattarePressKöpinformationKontakta oss!
Logga in Registrera dig som ny kund Varukorg

  

Recension av Påvar i moderna tider
Ur: Signum 2006-09-10

Påven och hans föregångare tycks vara på modet. Även om den svenska beskickningen vid Heliga stolen har sidoackrediterats, kan vi i svenska medier se att påvedömet uppmärksammas ofta och på olika sätt. Så sker också i svensk bokutgivning. Det måste vara unikt att två påveböcker av inhemska författare kommer ut under ett och samma år i vårt land: Göran Häggs Påvarna: två tusen år av makt och helighet, tidigare i år recenserad i Signum 4/2006 och Lars Cavallins här och nu anmälda Påvar i moderna tider, som presenterar 1900-talets påvar. Cavallin börjar klokt nog med Leo XIII, även om dennes pontifikat endast sträcker sig tre år in på det förra seklet, och avrundar med ett porträtt av den nuvarande påven.

                     

Är då påvarna moderna? Hänger de med sin tid? Eller är de definitivt en döende relikt från det förmoderna samhällets på suverän auktoritet och fasta hierarkier uppbyggda strukturer? Med antimodernisteder, bannbullor, inkvisitoriska metoder och institutioner menar somliga att påvarna och deras anhang med ryggmärgsinstinkt motsätter sig alla förändringar och endast vill konservera (läs: förtrycka). Hur kommer det sig att de som är försvarare av denna institution måste medge att det ligger ett sanningens korn i denna bild av kyrkans ledning från 1800-talets mitt och framåt?

Vår kultur, som i mångt och mycket lever i nuets imperialism, kan ofta på sin höjd se ett historiskt perspektiv som sträcker sig inom det som kallas moderniteten, då ofta sedd i snäv bemärkelse som det som historikerna kallar senmodernitet. Det är utifrån detta paradigm som hela vår historia numera ses. Den franska revolutionen används ofta som en symbolisk utgångspunkt, som stridssignalen till uppbrott och frigörelsekamp: slavar och undersåtar blev nu medborgare, kvinnor och män småningom jämställda, människorna likställda i det framväxande anonymiserade samhälle som ersatte den på personliga lojaliteter uppbyggda (by)gemenskapen.

Som motstånd mot den framväxande sekulära och ofta religionsfientliga staterna i Europa organiserade sig den katolska kyrkan som en alternativ struktur för att motverka de, som man upplevde det, nedbrytande krafterna. Kyrkan ville på så sätt slå vakt om ett enhetssamhälle, i vilket skolor, sjukhus, social verksamhet, ja korteligen alla livets sidor skulle ses i och framlevas som en integrerad del med den kristna tron i centrum. Med friskt mod använde man sig av det moderna samhällets teknik, organisation och kommunikationsmedel för att åstadkomma denna kyrkans förnyelse. Och den katolska kyrkan blev i Europa med detta sitt koncept mycket framgångsrik fram till 1970-talet. Därefter kan man konstatera att Väst- och Sydeuropa långsamt förlorat sin ledande ställning inom kyrkan till förmån för de nordamerikanska kyrkorna och kyrkorna i tredje världen.

Den katolska och påvliga motsträvigheten mot moderniteten kan i mångt och mycket tolkas som en stor tveksamhet mot det moderna samhällets uppsplittring av det kristna livet i en kyrklig och en världslig sfär. Att den världsliga sfären sedan både i de socialistiska och i de kapitalistiska samhällena kommit att präglas av hedonism, konsumism och förakt för det svaga livet har gjort att spänningarna i förhållande till den politiska sfären ingalunda avtagit, trots den förre påvens politiska och ekumeniska framgångar. Festina lente – att skynda långsamt – är ett förhållningssätt som kyrkans ledning ofta representerar för att på så sätt se till att kyrkan inte tappar bort eller skadar och förvanskar den dyrbara trons skatt som hon fått sig anförtrodd. De sista orden i Cavallins bok – ”präglat av det förgångna och just därför öppen mot det nya” – sammanfattar den bild som ges av påvarnas förhållande till det vi kallar moderniteten.

Mot denna fond ger Lars Cavallin i sin nya bok tio heltäckande porträtt av det sistlidna seklets påvar. Det som är särskilt värdefullt i hans framställning är att utrymme ges inte bara åt de nödvändiga biografiska berättelserna, den politiska och kyrkopolitiska utvecklingen utan också åt en initierad teologihistorisk presentation av de olika innehavarna av Petri stol. Tack vare det senare blir de yttre historiska händelserna ofta så mycket lättare att begripa. Stilen är ledig och pregnant. Texten flyter lätt med en berättande ton. Och mycket hinner författaren med att berätta under resans gång. Vi får den katols­ka kyrkans nittonhundratalshistoria serverad genom påvarnas biografier.

Vi har här således fått ett standardverk på svenska. Man vill gärna instämma i författarens ödmjuka avslutning på sitt förord till boken: ”Jag hoppas att denna lilla [sic!] bok bidrar till större förståelse av både katolska kyrkan och påvedömet i den värld som är vårt gemensamma hem.”

Kjell Blückert

Lars Cavallin: Påvar i moderna tider. Fredestad Förlag 2006, 431 s.

Publicerad i Signum nr 9/2006

 


  


© Fredestad Förlag, 2005. 
Webbplatsen skapades av Menhir Kultur & Data, 2005, och använder cookies för att spara varor
i varukorgen. Cookiesen raderas om du tömmer varukorgen eller slutför en beställning.